Läste en kort men beskrivande sammanfattning om de borgerligas förhållningssätt till sin politik. Sedan början på december 2009 har media i allt högre utsträckning reflekterat över och rapporterat vad som är resultatet av regeringens utförsäkringspolitik, det ingen tidigare ville tro var sant. Det är ju normalt att många missnöjda röster kan verka överdriva eller ge en väl subjektiv tolkning av det som sker, så det är väl inte förrän signalerna börjar närma sig det övertydliga som många börjar reagera.
Som framgår av den här artikeln och så många andra, liksom av en mycket stor grupp undersökande och faktasamlande bloggare, ligger det invävt ett budskap om vad det är för slags människor som beskrivs. Mina personliga reflektioner över det som sägs och sker handlar inte så mycket om ekonomiska och samhällsbyggande perspektiv som om just den frågan: Vad är det för typ av människor som beter sig på det här viset? När jag väl ställer den frågan kommer jag på i huvudsak två modeller att beskriva det hela. Den ena modellen innehåller vår historia och vad det är för typer av människor som beskrivs där, vad de genomgående driver för politik och resonemang. Den andra modellen handlar mer om psykologiska, mentala och medicinska förklaringar. Och inte behöver man ha rätt formell utbildning för att ställa sig vissa frågor och ägna sig åt försiktig spekulation.
Det förvånar mig storligen att många verkar oförstående och slår ifrån sig då man tar upp vissa frågor. Det kan handla om de psykiska mekanismer som tillät och höll liv i den omfattande slavhandel av afrikanska människor som bedrivits under hundratals år och in på nittonhundratalet. Slavhandeln har funnits i alla tidigare kulturer och utgjort förutsättning för slavägarna att bedriva sina verksamheter och skapa sig stora förmögenheter. Idag handlar det kanske mest om en omfattande sexhandel och andra exempel på hur vissa betraktar sig som herrefolk och ägare av mänskligt kapital. Det mest, skrämmande, omfattande och kända exemplet i modern tid, finner vi under nazitysklands period för drygt sextio år sedan. I mer privata och dolda sammanhang, finner vi personer som tycker sig äga och ha rätt att förslava och misshandla sin partner. Dessa beskrivs inte sällan som psykopater.
Så, vad är det vi ser i dagens politik?
Är det någon som på allvar tror att den här medvetna eller omedvetna ondskan, som består i att utnyttja och förslava människor, har upphört? Är det någon som faktiskt tror att allt är okej så länge man inte piskar, hänger, skjuter eller gasar ihjäl människor? Är det någon som vill hävda att människor som genom ett trollslag har förvandlats till änglar… trots allt vi läser och hör om motsatsen… eller är det så att ett mycket stort antal människor faktiskt vill ge klartecken åt slaveri och utarmning så länge de kan tjäna på det och inte tror de själva befinner sig i riskgruppen?
Om man fokuserar på de moderata nyckelfigurerna i utförsäkringshärvan och i raserandet av det sociala skyddsnätet, måste vi väl ändå fråga oss varför de inte vill svara eller i något sammanhang kan svara sanningsenligt. Måste vi inte ställa oss en del frågor då Gunnar Axén och Helena Riviére, representanter för sittande regering, med lögner och svinaktig ”retorik” öppet angriper en person som modigt ställer sig upp och talar om vad som faktiskt hänt henne? Är det inte beskrivande då de applåderas av rasistiska, främlingsfientliga grupper som likt en fascistisk mobb startar trakasserier, förföljelser och hot på kända sajter?
Några exempel
Man vill sänka socialbidragen ytterligare (kopierat hos Alliansfritt Sverige):
Med ett nostalgiskt darr på stämman beskriver Rivière fattigvårdslagstiftningen från 1871, där det stod att fattiga endast skulle få ”nödtorftigt innehåll”. I boken är det också en återgång till detta som hon kommer fram till är det enda rätta för Sverige:
”Socialbidraget måste ner till det mest elementära som en konsekvens av att värderingarna har förändrats, det måste bli avskräckande lågt.”
Här finns den en annan figur som är populär hos borgarna: Nationalekonomen Marian Radetzki. Stick i stäv med allt han säger, avrundar han med att vi faktiskt behöver varandra… men när företagen flyttat, skaffat nya maskiner eller lagt ner, så behövs ju inte de anställda längre… Att ta solidariskt ansvar för ett helt folk är alltså INTE förenligt med ”vår” ekonomiska modell. Ekonomi är just ekonomi och dess värsta "hot" är att lägga in sådant som inte kan omsättas i siffror eller ens existerar som en del av vissa människors hjärnfunktioner. Här gäller det att skära bort alla marginaler för att maximera vinster, bedriva handel med värdepapper och sopa undan mänskliga kostnadsposter.
Det här kan man naturligtvis utveckla i ett antal böcker. Men i just det här inlägget vill jag hävda en sak i anslutning till länken ovan. Om inte en så pass stor mängd människor propsade på att tjäna så mycket, till ofantligt mycket, så skulle det vara helt annorlunda. Det är för att skapa förmögenheter för högavlönade som man vill skapa fattigdom. Det ÄR en fråga om värderingar, trots att man kan skylla ifrån sig på företagsekonomisk matematik... Vad ska vi anse om företag som faktiskt inte har täckning för sin verksamhet utan lånar pengar av aktieägare, för vilka de känner större ansvar än gentemot anställda (de interna förutsättningarna) och sina kunder?
Jag avslutar med ytterligare en glimt av Marian Radetzki.
Vänsterpartiet – trots allt!
2 veckor sedan
