Jag är inte dum. Jag har bara otur när jag tänker.

Vissa människor avskyr då någon använder ordet "dum", andra älskar att använda det. Vissa människor sätter ett likhetstecken mellan dum och "ointelligent", medan andra gör stor skillnad.
Jag tror att vi behöver prata mycket mer än vi gör om just dumhet och vad det innebär, liksom att försöka avdramatisera uttrycket och betydelsen.

Jag smakar på ordet och funderar lite över dess laddning. Det är klart att jag inte vill bli kallad dum eller betraktas såsom dum. Jag skulle bli skitgrinig om någon sa att jag är dum... men det beror nog mest på ordets förväntade innehåll. Om någon kallar mig för knäppis så känner jag mig nästan stolt, trots att jag vet hur många tolkar det ordet. För mig betyder det att jag är lite egen och kan göra oväntade saker. En knäppis kan vara rolig, trevlig och en massa bra saker. En knäppis sitter inte fast i det som kallas normalt och behärskat.
Det ligger nog mycket i om man betraktas såsom dum eller om man gör lite dumma saker och begår dumma handligar. Precis på samma sätt förhåller det sig med skillnaden mellan att tycka illa om någon och att tycka illa om dennes handlingar.

Som jag skrivit i bloggens inledning, skulle många föredra döden framför att betraktas som dumma, vilket också kan utnyttjas då man vill ge någon en verbal snyting. För att inte vara för burdus och därmed ställa en situation på sin spets eller hamna i ett återvändsgränd... eller i slagsmål, så kan man undvika själva ordet för att istället få den andre att själv att konstatera "faktum". Man kan hinna med otroligt mycket under tiden denna funderar på vad h-n egentligen velat säga eller hur det verkligen förhåller sig. Ja det kan ta en stund från tanke till känsla, tillbaka till tanke för att slutligen reagera. Själv brukar jag hinna lägga på lurar, gå ut från rum, stänga dörrar och snudd på gå och lägga mig innan hela systemet har kommit igång... och då är det för sent. Och var det inte för sent just då så är det för sent när man forfarande inte lyckats somna vid fyrablecket.

Men hur borde det vara egentligen? Ibland kan jag tänka att både världen och livet skulle se annorlunda ut om inte det här ordet innehöll den där laddningen som det gör. Många, för att inte tala om politiker, skulle våga erkänna att de har fel och därmed skulle det snart gå sådan inflation i begreppet att allt ont rann ur det.
Vad tusan, vi är ju dumma! Mer eller mindre, men alla... Eller?

Definitionen började med "att handla utan kunskap". Men då jag funderade närmare på det så måste vi ju handla och agera ibland. Skulle det komma en herrelös bil rullande nedför en backe mot mina älskade så kan man ju inte begära att jag ska handla rationellt på alla vis. Först gäller det ju att få undan hojen och sedan familjen. Kan man få undan några andra också, är det ju bra. Kanske skulle någon prioritera andras barn innan fru och svärmor räddades, eller motsvarande på den manliga sidan. Något av de här alternativen kan verka vettiga men det finns ju andra också. Far min berättade om ett lumparminne då en stridsvagn på service började glida utför en isig sluttning utan larvfötter. En kompis fick syn på kärran i sista sekund och stoppade dit foten för att få hejd på den... och det verkar ju ganska dumt. Men ibland är reflexerna otränade och då kan vad som helst hända. Även om killen med bara en fot reagerade ovanligt korkat så behövde han ju inte vara en dum person.
Jag ändrade definitionen till "att onödigtvis handla utan kunskap", varpå det hela blev intressantare. Vi gör alla en massa tabbar och tillsynes dumma saker, men att göra det helt i onödan är ju faktiskt dumt.. på riktigt. Alltså står dumheten i relation till nödvändigheten att handla. Måste man agera eller göra något så är inte valet fritt, vilket det annars är... om man tror på fria val. Eftersom människan, med sin iver att kladda på allt, enligt den definitionen är dummare än en ko eller vad som helst, så kan jag förstå att en del vill skjuta så många djur som möjligt. Sanningen kan vara outhärdlig.

Skulle vi inte kunna vänja oss vid tanken genom att helt enkelt låta varandra göra lite dumma grejer utan att börja jäklas. Tänk om vi kunde se det dråpliga och roliga då en del dumheter görs. Då skulle vi ju kunna göra fel och säga fel utan att skämmas och utan att må dåligt. Då skulle vi kunna lära oss att en person som gör något dumt, kanske fattar ett dumt beslut, faktiskt kan ha en massa förmågor. Detta med resultatet att personen i fråga lättare skulle kunna erkänna sitt misstag och fråga hur h-n istället borde ha gjort. På så sätt skulle ju andra kunna få några pluspoäng för att de har uppmärksammat tabben och känna ett personligt växande i och med det. Skulle någon eller några komma på en lösning så skulle det också ge något. Personen som hade gjort fel skulle ju duga alldeles utmärkt till en slags ledarfigur i egenskap av att försöka hitta bra lösningar, engagera andra i utveckling och beslutsprocesser. (Sedan hör det till saken att ju kreativare och flitigare man är, desto större blir riskerna att göra något dumt.) Skulle det rentav inte kunna bidra till den demokratiska ordning jag tror vi i grund och botten vill ha?
Det här får mig att tänka på hur idealfamiljen fungerar och att "vi", samhället, "vet" vad som är bäst för våra barn för att de ska växa upp till ansvarsfulla, empatiska och levande personligheter. Har ni tänkt på att vi gör skillnad på vad som är bra i en familj och vad som är bra i våra samhällen, i en kultur. Vi kan ha en bestämd åsikt om hur en dysfunktionell familj kan fungera och ha för brister eller pålagor, samt inse konsekvenserna av dessa. Men vi inser eller erkänner inte att vi i grund och botten har kvar många behov livet igenom, och som vuxna är beroende av vår relation med staten eller dem som satt sig över vår suveränitet. Kanske på grund av att vi får lättare att tackla problem med större mognad... eller hur vi nu gör.
Barnen börjar påverkas utifrån redan tidigt. Redan som små blir de utsatta för reklam och annan påverkan. Tonåren ska vi inte tala om... men "det är ju så normalt". Själv tycker jag att det är dumt.

DEN VISE VET ATT HANS VETANDE ÄR TRO. DEN OFÖRNUFTIGE TROR ATT HANS TRO ÄR VETANDE

Telia

Idag ska jag skriva till Telia. I somras var det fel på en teleledning ute i skogen där två kvinnor, varav den ena till åren, befann sig, någonstans i Sverige. Jag felanmälde och stod som kontaktperson eftersom det inte gick att ringa från torpet.
Felet skulle enligt löfte ha åtgärdats en månad tidigare, men då hade inget skett. Dottern hade arbete att utföra genom telefonkontakter så det fick hon ordna på annat sätt. Eftersom det såg ut att vara en skada även intill huset så var det nödvändigt att finnas på plats för kunna släppa in reparatörer. Dessutom kan de behöva kontrollringa. Så det blev en semester utan att kunna åka någonstans tillsammans för mor och dotter.
I min kontakt med Telia använde jag dels deras mailtjänst där man knappast kan få svar på frågor utan att tillbringa dagar med att svara på följdfrågor, dels genom telefon som innebär otroligt långa kötider, uppåt timmen och vid fem, sex tillfällen. Att de inte vill ha kundkontakter utöver sin försäljning är uppenbart.

För att vara säker på att få ut teknikerna till rätt ställe och med rätt grejer tog jag kontakt med Scanova (Teliaägt vill jag minnas) som i sin tur hänvisade till Relacom som höll i service och reparationer. De hade nämligen varit på plats efter några dagar, klättrat upp i fel stolpe och åkt hem igen... utan att hitta något fel, utan att tala med grannen som befann sig tio meter därifrån och såg det hela, utan att meddela abonnenten eller mig. Att den trasiga ledningen hängde snyggt ihoprullad på nästa stolpe, det såg de inte (man gör inte det om man inte tittar)... och jag fick aldrig möjlighet att tala om det.
Det här fungerade alltså som det gör mellan våra politiker, genom hela organisationen till handledarna och slutligen kunden. Cheferna kan inte nedlåta sig till att ta kundkontakt, de vet inte vad deras organisationer behöver. Någon annan ska ju fixa allt så att chefen ser bra ut. Gör de något fel så är de knappast snara att erkänna det och därför är förbättringar svåra att få till stånd. Personligt ansvar hos många statliga tjänstemän är bortsorterat sedan åttiotalet. Staten hade inte råd att processa eftersom deras chefer gjorde så många fel, så man införde ansvarsbefrielse... har jag läst och hört. Något som knappast höjde kvaliteten. Är det utbildningsväsendet som brister eller är det sjuttiotalets mantra att "alla kan" som har ställt till det? Om alla redan kan så finns det ju inget att lära sig, menar jag.

För att göra en lång historia kortare: Telia missade första besöket som inföll efter tre dagar, och varje gång jag eller dottern tog kontakt med dem eller Scanova lovade de att komma ut kommande dag eller efter några dagar. (Vid ett tillfälle efter klagomål sa de att: - Vi kommer ut direkt i morgon! - Men jobbar ni på en lördag? - Nä, just det, då kommer vi på måndag... Vad tror du?) Under två veckor höll det på så här, var och varannan dag. Till slut ringde det upp en äldre erfaren televerkare som ställde mig några frågor, körde fem mil rakt fram till rätt stolpe och fixade det enkla felet, direkt. Han ringde mig och beklagade sig över den personal som Telia höll sig med idag, att de varken kunde eller orkade.

Det handlar alltså inte om att telelinjen var bruten i sex veckor då det gäller den upprättelse jag är ute efter. Det handlar om den stora tidsåtgången i passande, ringande och väntande därför att Telia eller någon av deras samarbetspartners aldrig ringde upp själva för att lämna återbud eller besked. Det handlade om att man lovade saker utan att ha minsta täckning för det, att man helt enkelt ljög.
Istället för att kontakta mig, tog de senare kontakt med mamman och lyckades få henne att godta en kompensation på 1000 kronor, hela 200 mer än de var tvungna att betala.

Jag har skrivit brev till Telias kundombud och påpekat att deras ersättning utföll som kompensation för att abonnenten stått utan telefon så länge. Jag påpekade att det var något helt annat med de otaliga lögner som tvingat mig till timmar i telefon och att tjejerna som inte kunde åka hemifrån tillsammans varit tvungna att köpa en mobiltelefon och köra några kilometer för att ringa. Detta ville jag ha kompensation för. Hur mycket frågade hon i telefon tidigare... Ja vad debiterar ni per timme, frågade jag. Men hon verkade tro att jag skämtade.

Till senaste svar fick jag:
"Tack för ditt brev.
Naturligtvis har jag satt mig in i det aktuella ärendet innan jag skickade mitt brev. Eftersom inget nytt framkommit hänvisar jag till mitt tidigare svar." Undertecknat: Anna-Lena Norling (kundombud)
(Nu kanske någon reagerar mot att jag uppger kundombudets namn. "Hon är ju bara en anställd som gör sitt jobb". På detta svarar jag att: det borde hon ha tänkt på innan hon tog det här jobbet och innan hon gick med på att följa de direktiv hon fått. Tacka för att mycket är som det är, så länge ingen behöver ta ansvar och så länge en anställd tillåter sig att göra vad som helst för att kunna lyfta en lön. Överlevnadsargumentet håller inte.)

Vad menade hon med "efter att inget nytt har framkommit"? Det borde ju ha räckt med det hon tagit del av tidigare. Hänvisningen till hennes tidigare svar var också svårbegriplig eftersom hon faktiskt inte hade svarat på mina frågor.
Här ger man alltså ett goddag-yxskaft-svar för att slippa svara på de ställda frågorna och stå för det man gjort och inte gjort. Men det vet alltför många av oss, att kan man tjäna en slant eller får lön för det, så är många beredda att göra sig hur korkade som helst. Jag får alltså ta ett steg tillbaka beträffande mina ord i inledningen. Många dör hellre än att framstå som dumma, men de de kan också dö för pengar.
Nåväl. Att hon framfört mina klagomål är inget jag tänker trösta mig med. Dessutom: Hade de utfört ett fackmannamässigt arbete med en gång, redan vid tidigare avbrott, så hade de här turerna inte varit nödvändiga... det blev dessutom ett avbrott till efter ett par veckor.

Varför gör de på det här viset? Jo, därför att de kan och därför att de tjänar pengar på det. Så länge det inte kostar människor något så kan de hålla på så här. Så länge statliga tjänstemän och politiker inte behöver ta ansvar så kan de lova vad som helst utan att behöva infria sina löften.

Nu ska jag skicka ett postbefordrat brev till Telias kund-"ombud" och fråga om det framkommit något nytt.

Förresten hörde jag att de tjänar över 400 miljoner på telefonröstningar till melodifestivaler och liknande. De borde kunna utföra bra arbeten och stå för vad de gör och säger... men mycket vill ju ha mer... och så har de ju problemet med alla dessa konton.

Var ska jag börja? - En inledning.

Har du tänkt på hur mycket dumt det finns? Det finns dumheter av alla de slag, allt från små vardags-dummisar som de vi ideligen kan observera i trafiken eller på stan, till katastrofal dumhet som vi oftast kommer i kontakt med via samhälleliga funktioner eller då vi slår på nyheterna. Vi råkar ut för dem i köerna då någon bara MÅSTE stå så nära att man riktigt kan höra näshåren rassla av deras nosande då du försöker smyga med din kontokortskod. De slukar varenda milimeter du rör dig framåt eller ligger fem meter bakom dig då du kör bil, oavsett var du kör eller hur fort det går. Detta trots att det är helt tomt bakom och fanskapet inte ska om. Det är sådant de (iglarna) förmodligen inte tänker på. Bortsett trafikdummisarna är de här ofarliga. Då är det värre med det stora antalet människor som nyser i händerna och kladdar jocket på allt de kommer åt... utan att vara medvetna om det. Man kan tycka att det inte borde vara så långt mellan tanke och hand-ling. Men det är det ofta... i den mån handlingen föregåtts av någon tanke. Ibland är det bara långt, liksom.

En bekant frågade mig vilken halvmeter som var längst. Vi hade just pratat om känslor och ändå var svaret så kraftfullt i sin enkelhet. Hon menade att det var sträckan mellan hjärna och hjärta. När vi nu är inne på ett av mina favoritämnen skulle det vara på sin plats att fråga efter den längsta metern, om inte svaret redan var givet.

Här har vi redan kommit åt själva kärnan i betraktandet av många problem och frågeställningar. Förhållandet mellan tanke, känsla och handling är intressant. Inte enbart då man betraktar sambanden mellan dem, utan då man spånar över konsekvenserna av själva ordningsföljden.

Nå, vad finns det mer för dumheter och hur ska man betrakta detta viktiga ämne? Jag kan garantera att den här källan är fullständigt bottenlös. Sättet att betrakta vår verklighet skiftar och jag ska försöka hålla mig till mitt eget synsätt. Jag kan absolut inte luta mig mot långa och djupa studier i något av de ämnen jag tar upp, knappt i några andra ämnen heller. Så, det jag babblar om baseras på mina erfarenheter och upplevelser, till vilka jag lagt en slags slutledningsförmåga, eller i vilket fall en sådan ambition. Jag har snappat upp en del tankestöd här och var som jag använt som en slags hörnstenar. Jag säger väl något om dessa emellanåt, separat eller invävt någonstans. Jag vill lämna öppet för att få justera i texterna. Om och då jag skulle ha skrivit något dumt, menar jag. För det kommer jag med all sannolikhet att göra. Hjälp gärna till förresten! Gillar jag inte det jag läser så har jag makten att gallra.

Då det gäller de samhälleliga funktionerna, politiker inbegripna... (Men blanda nu inte ihop "funktioner" med "fungera" i vanlig bemärkelse.)) är det bra att ha lite på fötterna. Jag tänker på en viss förståelse för mänskliga mekanismer och egenskaper som är knutna till psyket... såsom... ja så gott som allt.
Personligen ser jag en fördel med att kunna förklara och förstå att så mycket av det man upplever faktiskt ligger utanför ens egen kontroll. För tänk bara hur man skulle må om man trodde att andras fel och dumheter egentligen var ens egna. Det räcker med den sjukdom eller det kraftfulla illamående som kan drabba oss genom uppfattningen av att det är någon annan som verkar göra sitt bästa för att förstöra våra liv. De behöver inte vår hjälp.

Jag har lämnat förslag till en definition av dumhet: "Det att onödigtvis handla utan kunskap". Fundera gärna över den.