Sanningen som hämnd

För en tid sedan fick jag förslaget att fixa en hemsida för att skriva om allt jag blir arg på, vilket inbegriper sådan som skett, sker och med all sannolikhet kommer att ske. Från hemsida var inte steget långt till hämndsida. Jag ville ju ge igen på något sätt, genom att helt enkelt tala om vad som skett. Eftersom de flesta verkar föredra döden framför att utmålas i en dålig dager, kände jag att jag var på rätt väg. Jag skulle få skriva av mig lite och i bästa fall få något sagt också.

torsdag 14 januari 2010

Telia

Idag ska jag skriva till Telia. I somras var det fel på en teleledning ute i skogen där två kvinnor, varav den ena till åren, befann sig, någonstans i Sverige. Jag felanmälde och stod som kontaktperson eftersom det inte gick att ringa från torpet.
Felet skulle enligt löfte ha åtgärdats en månad tidigare, men då hade inget skett. Dottern hade arbete att utföra genom telefonkontakter så det fick hon ordna på annat sätt. Eftersom det såg ut att vara en skada även intill huset så var det nödvändigt att finnas på plats för kunna släppa in reparatörer. Dessutom kan de behöva kontrollringa. Så det blev en semester utan att kunna åka någonstans tillsammans för mor och dotter.
I min kontakt med Telia använde jag dels deras mailtjänst där man knappast kan få svar på frågor utan att tillbringa dagar med att svara på följdfrågor, dels genom telefon som innebär otroligt långa kötider, uppåt timmen och vid fem, sex tillfällen. Att de inte vill ha kundkontakter utöver sin försäljning är uppenbart.

För att vara säker på att få ut teknikerna till rätt ställe och med rätt grejer tog jag kontakt med Scanova (Teliaägt vill jag minnas) som i sin tur hänvisade till Relacom som höll i service och reparationer. De hade nämligen varit på plats efter några dagar, klättrat upp i fel stolpe och åkt hem igen... utan att hitta något fel, utan att tala med grannen som befann sig tio meter därifrån och såg det hela, utan att meddela abonnenten eller mig. Att den trasiga ledningen hängde snyggt ihoprullad på nästa stolpe, det såg de inte (man gör inte det om man inte tittar)... och jag fick aldrig möjlighet att tala om det.
Det här fungerade alltså som det gör mellan våra politiker, genom hela organisationen till handledarna och slutligen kunden. Cheferna kan inte nedlåta sig till att ta kundkontakt, de vet inte vad deras organisationer behöver. Någon annan ska ju fixa allt så att chefen ser bra ut. Gör de något fel så är de knappast snara att erkänna det och därför är förbättringar svåra att få till stånd. Personligt ansvar hos många statliga tjänstemän är bortsorterat sedan åttiotalet. Staten hade inte råd att processa eftersom deras chefer gjorde så många fel, så man införde ansvarsbefrielse... har jag läst och hört. Något som knappast höjde kvaliteten. Är det utbildningsväsendet som brister eller är det sjuttiotalets mantra att "alla kan" som har ställt till det? Om alla redan kan så finns det ju inget att lära sig, menar jag.

För att göra en lång historia kortare: Telia missade första besöket som inföll efter tre dagar, och varje gång jag eller dottern tog kontakt med dem eller Scanova lovade de att komma ut kommande dag eller efter några dagar. (Vid ett tillfälle efter klagomål sa de att: - Vi kommer ut direkt i morgon! - Men jobbar ni på en lördag? - Nä, just det, då kommer vi på måndag... Vad tror du?) Under två veckor höll det på så här, var och varannan dag. Till slut ringde det upp en äldre erfaren televerkare som ställde mig några frågor, körde fem mil rakt fram till rätt stolpe och fixade det enkla felet, direkt. Han ringde mig och beklagade sig över den personal som Telia höll sig med idag, att de varken kunde eller orkade.

Det handlar alltså inte om att telelinjen var bruten i sex veckor då det gäller den upprättelse jag är ute efter. Det handlar om den stora tidsåtgången i passande, ringande och väntande därför att Telia eller någon av deras samarbetspartners aldrig ringde upp själva för att lämna återbud eller besked. Det handlade om att man lovade saker utan att ha minsta täckning för det, att man helt enkelt ljög.
Istället för att kontakta mig, tog de senare kontakt med mamman och lyckades få henne att godta en kompensation på 1000 kronor, hela 200 mer än de var tvungna att betala.

Jag har skrivit brev till Telias kundombud och påpekat att deras ersättning utföll som kompensation för att abonnenten stått utan telefon så länge. Jag påpekade att det var något helt annat med de otaliga lögner som tvingat mig till timmar i telefon och att tjejerna som inte kunde åka hemifrån tillsammans varit tvungna att köpa en mobiltelefon och köra några kilometer för att ringa. Detta ville jag ha kompensation för. Hur mycket frågade hon i telefon tidigare... Ja vad debiterar ni per timme, frågade jag. Men hon verkade tro att jag skämtade.

Till senaste svar fick jag:
"Tack för ditt brev.
Naturligtvis har jag satt mig in i det aktuella ärendet innan jag skickade mitt brev. Eftersom inget nytt framkommit hänvisar jag till mitt tidigare svar." Undertecknat: Anna-Lena Norling (kundombud)
(Nu kanske någon reagerar mot att jag uppger kundombudets namn. "Hon är ju bara en anställd som gör sitt jobb". På detta svarar jag att: det borde hon ha tänkt på innan hon tog det här jobbet och innan hon gick med på att följa de direktiv hon fått. Tacka för att mycket är som det är, så länge ingen behöver ta ansvar och så länge en anställd tillåter sig att göra vad som helst för att kunna lyfta en lön. Överlevnadsargumentet håller inte.)

Vad menade hon med "efter att inget nytt har framkommit"? Det borde ju ha räckt med det hon tagit del av tidigare. Hänvisningen till hennes tidigare svar var också svårbegriplig eftersom hon faktiskt inte hade svarat på mina frågor.
Här ger man alltså ett goddag-yxskaft-svar för att slippa svara på de ställda frågorna och stå för det man gjort och inte gjort. Men det vet alltför många av oss, att kan man tjäna en slant eller får lön för det, så är många beredda att göra sig hur korkade som helst. Jag får alltså ta ett steg tillbaka beträffande mina ord i inledningen. Många dör hellre än att framstå som dumma, men de de kan också dö för pengar.
Nåväl. Att hon framfört mina klagomål är inget jag tänker trösta mig med. Dessutom: Hade de utfört ett fackmannamässigt arbete med en gång, redan vid tidigare avbrott, så hade de här turerna inte varit nödvändiga... det blev dessutom ett avbrott till efter ett par veckor.

Varför gör de på det här viset? Jo, därför att de kan och därför att de tjänar pengar på det. Så länge det inte kostar människor något så kan de hålla på så här. Så länge statliga tjänstemän och politiker inte behöver ta ansvar så kan de lova vad som helst utan att behöva infria sina löften.

Nu ska jag skicka ett postbefordrat brev till Telias kund-"ombud" och fråga om det framkommit något nytt.

Förresten hörde jag att de tjänar över 400 miljoner på telefonröstningar till melodifestivaler och liknande. De borde kunna utföra bra arbeten och stå för vad de gör och säger... men mycket vill ju ha mer... och så har de ju problemet med alla dessa konton.

4 kommentarer:

  1. Man borde bokföra den tid man lägger på att få kontakt med service av olika slag samt beräkna de olika konsekvenserna av allt väntande. Det kan dels handla om en överdimensionering av den teknik man är beroende av, dels om den komplexitet som innebär att endast specialister kan fixa till de problem som ofta uppstår. Om man exempelvis kunde skatta den frustration och irritation eller t.o.m. oro som för det mesta är en följd, samt även skatta "produktionsbortfall" som orsakas av ren konkret tidsförlust samt minskad effektivitet p.g.a. psykisk belastning, skulle kanske de samhällsekonomiska kalkylerna och därmed även strukturerna se annorlunda ut?
    För egen del glömmer jag ofta bort att bokföra alla datoravbrott på jobbet, all väntan (med bortkoppling) i telefonköer, samt de ofta återkommande problemen i samband med presentationsteknik av olika slag. Om många gemensamt började räkna hur mycket tid som går åt under låt oss säga en vecka, skulle kanske problemet bli mer synligt? Man kan börja där. Sen kunde man också försöka skatta den psykiska energiförlusten.

    SvaraRadera
  2. I ärendet ovan ringde jag upp vid ett flertal tillfällen men lade ofta på när väntetiden oftast låg på 20-30 minuter med 40-60 personer i kön. Jag provade vid olika tider och det verkade inte vara någon större skillad, men vi kan föreställa oss ett räkneexempel med ett snitt för 12 timmar/dygn.

    Säg att det tar 20 minuter att betjäna 40 personer under en tolvtimmars period:
    120 p/tim x 12 tim = 1440p/dag á 20 min. = 480 tim/dag x 365 d/år = 175 200 tim/år...
    Jag ringde under dagtid. Hur många ringde på arbetstid och vad kostar varje sådan timme? Detta var alltså den personliga supporten på Telia... hur många andra samtal behöver ringas? Hur är det ställt med kötiderna?

    När du nämner olika former av störningar beroende på prylar som inte fungerar i din verksamhet, kommer jag att tänka på mina egna erfarenheter av hur mycket audiovisuella hjälpmedel kan störa i undervisning, då de inte fungerar eller då de ska användas av personal som inte fått ordentliga instruktioner.

    Det finns eller har funnits ganska många arbetsplatser där man haft vaktmästare till hjälp, en ofta underskattad tillgång beroende på uppdrag. Jag känner till ett par fall som berättat att en kunnig och ambitiös vaktmästare kan betraktas som en onödig resurs medan en mindre ambitiös vaktmästare är en uppskattad resurs. Det låter konstigt va?

    Det här bekräftar den okunnighet och dumhet som ofta utmärker vissa verksamhetschefer, anställda etc: Det var en företag i livsmedelsbranschen som hade en vakttmästare eller allt i allo som höll utrustning, maskiner och annat i mycket gott skick. Det var i stort sätt aldrig något som gick sönder eller fungerade dåligt eftersom han var en mycket god tekniker. Han visste vad som behövdes kollas och när. Det var samtidigt så att lokaler och annat ständigt blev i allt bättre skick. Ja, han fixade allt.
    Emellertid var inte hans chefer speciellt insatta i den egentliga verksamheten, det företaget producerade eller förutsättningarna för att så kunde ske. De var huvdsakligen ekonomer och säljare med miniräknaren som främsta verktyg. De sparkade den här killen eftersom det visade sig för dem att han inte behövdes. Några veckor senare började helvetet på det här företaget...
    I den verksamheten där jag själv arbetade fanns det också en sådan person, som alltså åstadkom massor. Alla hjälpmedel servades och annat fixades för att underlätta för lärarna. Lokaler rustades o.s.v. Han behövde just inte ha några instruktioner eller arbetsbeställningar... Han hade en äldre kollega som tydligen visste bättre. Den personen gjorde ingenting utan arbetsorder, och kom det en sådan så fick den ligga ett tag. På så sätt kunde han spela hjälte då han äntligen dök upp och räddade situationen åt dem. Hans kvällstider ägnades oftast åt TV-tittande, medan den andre jobbade med sådant som ingen hade beställt. Vem fick mest uppskattning?

    SvaraRadera
  3. Mycket illustrativt exempel. Frågan är om det är behovet att vara behövd (nu tänker jag inte i psykologisk mening utan karriärmässig) som gör att det ser ut som det gör med krångliga system som utlöser just den där oändliga tacksamheten när de äntligen åtgärdas eller om det handlar om något annat? Hursomhelst vore det bra att börja räkna på den tid vi lägger på att vänta på att andra ska hjälpa oss med det ena eller andra.

    Man borde sätta ett pris på sin tid så att det blir tydligt att det rent samhällsekonomiskt är ett enormt slöseri med vissa besparingar och rationaliseringar. För egen del tror jag också att en del tekniska lösningar har konstruerats för att hålla IT-tekniker sysselsatta.

    En konsekvens av det här sättet att tänka är också att den sortens yrkesskicklighet som du beskriver blir osynlig. (Det du beskriver kan också ses som ett exempel på en förändring av synen på vad allt är till för och på etik. Vi har gått från ett samhälle där värden som "göra rätt för sig" gällde till ett där "konsumtion" och "ha kul" är vägledande.)

    SvaraRadera
  4. Oj! Jag stavar som en kråka men det få stå kvar. :D

    Nu blir det en lång kommentar igen. Jag går igång på det här. :)

    Jo, visst skulle det vara bra att hålla reda på tiden och titta på de kostnaderna ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, men... även att lägga större vikt vid konsumenternas tid och detta värde. Jag upplever samtidigt ett stort problem här:

    Man kan ju hitta kostnader precis överallt. Ekonomer är just ekonomer och de kan fara efter att göra besparingar överallt. Detta innebär att vi får allt mindre marginaler samt i alla sammanhang. Detta är givetvis ett jätteproblem som man borde lägga stor vikt vid. Vi blir ju slavar under det här eftersom etik inte ingår i ekonomiska sammanhang. Detta gäller vid all specialisering. Jag brukar kalla det fackidioti då spetskompetens utvecklas och används på bekosnad av andra kunskaper och medvetenhet. Skulle man hårddra denna bedömning så skulle man förmodligen komma fram till att strikt ekonomiskt tänkandes förhållande till övriga viktiga och för människan viktiga värden snarast är av psykotisk karaktär. Om man är medveten eller omedveten om att en verksamhet inte tar hänsyn till övriga realiteter, är egalt. Konsekvenserna blir ju desamma.

    Tänk dig om alla skulle resonera strikt ekonomiskt! Lek med tanken på hur det skulle se ut i alla familjer om föräldrarna var lika blint ekonomiska och deras största fiende var de etiska värden som ifrågasatte deras sparande och drift att skära i utgifterna . Skulle de resonera som man gör i många samhällsekonomiska sammanhang så skulle det väl stå hundmat på bordet och sjuka barn förskjutas. De skulle fråntas vårnaden. Men så är det ju inte... Alltså tillåter man sig att göra undantag då man kommer till sin egen krets och därmed borde problemet också vara medvetet.

    Visst är många problem konstruerade. Bland annat på så sätt att man inte gör någonting bättre än det absolut måste vara för att man ska kunna konkurrera med andra. Jag har vid något tillfälle fått bannor för att jag gjort något för bra... Hur ska vi få sälja fler enheter om de inte går sönder?

    Det ständiga jagandet och därmed upptrappningen av att skära i kostnader och utgifter är inte alltid bra eftersom det bidrar till att vi får allt mindre marginaler, att ekonomiska värden blir viktigare än etik och människan själv, ekologi etc. Däremot borde det vara självklart att ta större hänsyn till konsumenter och privatpersoner.

    Vad skulle ske om ett felande företag måste ersätta konsumenten enligt deras egen timtaxa. Titta på exempelvis CarPark. Det är ju bara att lappa allt och alla eftersom det inte kostar dem något då de har fel. Skulle man värdera bilägarnas tid och arbete lika högt så skulle ju dessa få ersättning motsvarande kontrollavgiften om CarPark gjort fel...

    Synen på yrkesskicklighet som du avslutar med är bedrövlig. Det finns ett slags outtalat förakt i att som chef och beslutsfattare vara helt okunnig om de arbetsinsatser de är helt beroende av. I vaktmästarexemplen skulle man kunna tillägga att den yrkeskategorin representerar den teknologi, yrkesskicklighet och kunskap som är villkoret för att företaget eller skolan överhuvudtaget har materiel och lokaler att vistas i. Man är helt beroende av produkten men föraktar och förtrycker representanterna för den egenskap som skapat den. Ur ett psykologiskt perspektiv kommer man kanske i närheten av ett oidipuskomplex. Detta vet du kanske mer om än jag gör.

    SvaraRadera