Vissa människor avskyr då någon använder ordet "dum", andra älskar att använda det. Vissa människor sätter ett likhetstecken mellan dum och "ointelligent", medan andra gör stor skillnad.
Jag tror att vi behöver prata mycket mer än vi gör om just dumhet och vad det innebär, liksom att försöka avdramatisera uttrycket och betydelsen.
Jag smakar på ordet och funderar lite över dess laddning. Det är klart att jag inte vill bli kallad dum eller betraktas såsom dum. Jag skulle bli skitgrinig om någon sa att jag är dum... men det beror nog mest på ordets förväntade innehåll. Om någon kallar mig för knäppis så känner jag mig nästan stolt, trots att jag vet hur många tolkar det ordet. För mig betyder det att jag är lite egen och kan göra oväntade saker. En knäppis kan vara rolig, trevlig och en massa bra saker. En knäppis sitter inte fast i det som kallas normalt och behärskat.
Det ligger nog mycket i om man betraktas såsom dum eller om man gör lite dumma saker och begår dumma handligar. Precis på samma sätt förhåller det sig med skillnaden mellan att tycka illa om någon och att tycka illa om dennes handlingar.
Som jag skrivit i bloggens inledning, skulle många föredra döden framför att betraktas som dumma, vilket också kan utnyttjas då man vill ge någon en verbal snyting. För att inte vara för burdus och därmed ställa en situation på sin spets eller hamna i ett återvändsgränd... eller i slagsmål, så kan man undvika själva ordet för att istället få den andre att själv att konstatera "faktum". Man kan hinna med otroligt mycket under tiden denna funderar på vad h-n egentligen velat säga eller hur det verkligen förhåller sig. Ja det kan ta en stund från tanke till känsla, tillbaka till tanke för att slutligen reagera. Själv brukar jag hinna lägga på lurar, gå ut från rum, stänga dörrar och snudd på gå och lägga mig innan hela systemet har kommit igång... och då är det för sent. Och var det inte för sent just då så är det för sent när man forfarande inte lyckats somna vid fyrablecket.
Men hur borde det vara egentligen? Ibland kan jag tänka att både världen och livet skulle se annorlunda ut om inte det här ordet innehöll den där laddningen som det gör. Många, för att inte tala om politiker, skulle våga erkänna att de har fel och därmed skulle det snart gå sådan inflation i begreppet att allt ont rann ur det.
Vad tusan, vi är ju dumma! Mer eller mindre, men alla... Eller?
Definitionen började med "att handla utan kunskap". Men då jag funderade närmare på det så
måste vi ju handla och agera ibland. Skulle det komma en herrelös bil rullande nedför en backe mot mina älskade så kan man ju inte begära att jag ska handla rationellt på alla vis. Först gäller det ju att få undan hojen och sedan familjen. Kan man få undan några andra också, är det ju bra. Kanske skulle någon prioritera andras barn innan fru och svärmor räddades, eller motsvarande på den manliga sidan. Något av de här alternativen kan verka vettiga men det finns ju andra också. Far min berättade om ett lumparminne då en stridsvagn på service började glida utför en isig sluttning utan larvfötter. En kompis fick syn på kärran i sista sekund och stoppade dit foten för att få hejd på den... och det verkar ju ganska dumt. Men ibland är reflexerna otränade och då kan vad som helst hända. Även om killen med bara en fot reagerade ovanligt korkat så behövde han ju inte vara en dum person.
Jag ändrade definitionen till "att
onödigtvis handla utan kunskap", varpå det hela blev intressantare. Vi gör alla en massa tabbar och tillsynes dumma saker, men att göra det helt i onödan är ju faktiskt dumt.. på riktigt. Alltså står dumheten i relation till nödvändigheten att handla. Måste man agera eller göra något så är inte valet fritt, vilket det annars är... om man tror på fria val. Eftersom människan, med sin iver att kladda på allt, enligt den definitionen är dummare än en ko eller vad som helst, så kan jag förstå att en del vill skjuta så många djur som möjligt. Sanningen kan vara outhärdlig.
Skulle vi inte kunna vänja oss vid tanken genom att helt enkelt låta varandra göra lite dumma grejer utan att börja jäklas. Tänk om vi kunde se det dråpliga och roliga då en del dumheter görs. Då skulle vi ju kunna göra fel och säga fel utan att skämmas och utan att må dåligt. Då skulle vi kunna lära oss att en person som gör något dumt, kanske fattar ett dumt beslut, faktiskt kan ha en massa förmågor. Detta med resultatet att personen i fråga lättare skulle kunna erkänna sitt misstag och fråga hur h-n istället borde ha gjort. På så sätt skulle ju andra kunna få några pluspoäng för att de har uppmärksammat tabben och känna ett personligt växande i och med det. Skulle någon eller några komma på en lösning så skulle det också ge något. Personen som hade gjort fel skulle ju duga alldeles utmärkt till en slags ledarfigur i egenskap av att försöka hitta bra lösningar, engagera andra i utveckling och beslutsprocesser. (Sedan hör det till saken att ju kreativare och flitigare man är, desto större blir riskerna att göra något dumt.) Skulle det rentav inte kunna bidra till den demokratiska ordning jag tror vi i grund och botten vill ha?
Det här får mig att tänka på hur idealfamiljen fungerar och att "vi", samhället, "vet" vad som är bäst för våra barn för att de ska växa upp till ansvarsfulla, empatiska och levande personligheter. Har ni tänkt på att vi gör skillnad på vad som är bra i en familj och vad som är bra i våra samhällen, i en kultur. Vi kan ha en bestämd åsikt om hur en dysfunktionell familj kan fungera och ha för brister eller pålagor, samt inse konsekvenserna av dessa. Men vi inser eller erkänner inte att vi i grund och botten har kvar många behov livet igenom, och som vuxna är beroende av vår relation med staten eller dem som satt sig över vår suveränitet. Kanske på grund av att vi får lättare att tackla problem med större mognad... eller hur vi nu gör.
Barnen börjar påverkas utifrån redan tidigt. Redan som små blir de utsatta för reklam och annan påverkan. Tonåren ska vi inte tala om... men "det är ju så normalt". Själv tycker jag att det är dumt.
DEN VISE VET ATT HANS VETANDE ÄR TRO. DEN OFÖRNUFTIGE TROR ATT HANS TRO ÄR VETANDE
