Sjukförsäkringen är för generös – fortfarande

Vad babblar de om här då?

Apropå statistik skulle det vara intressant att se hur stor andel ”extremfall” de skulle hitta vid en närmare undersökning, kanske genom att ställa frågan till de sjuka som drabbats eller genom att ta kontakt med nätverket Resurs. En annan och kanske central fråga gällande artikeln, är vilken partitillhörighet författarna har. Det har ju ideligen visat sig att representanter för den borgerliga politiken har vinklat både frågor och svar på ett sätt som knappast är synonymt med objektivitet, följaktligen sanningen.

”Initial tillämpning” är en snygg omskrivning av ”hänsynslös” sådan, och hur länge är något initialt för övrigt? Att riksdagen nu ändrat reglerna… vad betyder det? I vilken omfattning och på vilket vis? Här handlar det inte om annat än att så långsamt som möjligt och med minimala steg backa efter ett mycket högt tryck, samt från fler håll. Dödssjuka slipper nu den arbetsprövning som bygger på att människor först fråntas sina möjligheter till försörjning, att betala sina hyror. Moderaterna & Co har verkligen bjussat på sig själva och måste vrida sig av stolthet. Det enda man kunnat använda till sitt försvar har varit att peka på de rödgröna, föra fokus till någon annan, definitivt ifrån sig själva… har de inbillat sig.

Då de båda herrarna hänvisar till ”historielös skildring av reformen”, talar de uppenbarligen om de medier som står med båda fötterna i den moderata geggan och därför inte intar en opartisk och objektiv roll i sammanhanget. De skulle ju lika gärna ställa frågan till Reinfeldt själv. Och är det inte så, att ju längre tid människor får på sig för att rehabiliteras eller återhämta sig, desto generösare och humanare är faktiskt försäkringen. Att det för många är en nackdel att gå sjukskrivna länge samt utan adekvat hjälp, det är en annan fråga. Det behöver ju inte innebära att ”alla ska ut ur systemet”… initialt.

Därpå följer ett lån av Axénskt mantra. Duon pratar om att låsa in människor i ett destruktivt bidragsberoende. För det första går detta ”beroende” att bryta när som helst, för det andra är det ju beroendet av arbetstillfällen Nima Sanandaji och Thomas Idergard egentligen pratar om, så varför inte säga det? Kan det bero på att man inte varit intresserad av att skapa arbetstillfällen utan snarare av att höja siffrorna för arbetslöshet? Detta är ju konsekvensen av att tvinga över de sjuka till Arbetsförmedlingen. I övrigt kan man fråga sig om det verkligen är mer destruktivt med en inkomst det går att leva på än att inte ge hjälp alls, alltså hänvisa dessa människor till socialkontoren eller låta dem bo hemma hos mamma och pappa tills de nått medelåldern. Kanske är det bättre att kollektivt bestraffa sjukskrivna genom att medelst ”hot” tvinga dem till fiktiva arbeten och uppsägningar för att delta i arbetslinjen, på bekostnad av de rehabiliteringsarbeten de tvingas avbryta. Om man har ansträngt sig så pass att man klarar 75 % ska man alltså avsluta detta arbete för att ägna sig åt meningslösa sysslor som riskerar försämrad hälsa och knappast leder till ny anställning. Hur rimmar detta med ”arbetslinjen”? Låter det intelligent? Om man inte omedelbart gör något åt detta bör vi kanske fråga oss om beslutsfattarna faktiskt är så pass korkade eller om de väljer att framstå som sådana för att slippa röja en dold agenda.

Har man en ambition att hjälpa människor bör man inrikta sig på ett sådant arbete, vilket man nu inte gör. De ansvariga är inte dummare än att de med viss hjälp räknat ut detta, dock är de obegåvade nog att undanhålla och förvränga sanningen, att undvika svara på ställda frågor. Oavsett vad man vill säga om detta är det alltså en fråga om HUR man går tillväga. Här finns det utrymme för överväganden och alternativ man istället ignorerar. Tillräckligt giriga människor förtränger gärna att de förödmjukar sig själva om de kan tjäna några kronor eller vinna makt på det. Så är det.

Vad ska man säga om siffrorna som presenteras i artikeln? Utan att gå in och titta på siffrorna i övrigt (vilka inte verkar stämma), kan man fråga sig hur 70 000 människor kan utgöra knappa 3 % av en befolkning på drygt 9,3 miljoner. Det är vad det står i artikeln, och menar det något annat i det fallet kan de säkert mena något annat i övrigt. Kan vi lita på det som sägs och skrivs, eller inte?

Vidare vill man ge sken av att svenska läkare har påtagit sig uppgiften att sjukskriva unga människor därför att de är arbetslösa. Att de faktiskt kan må väldigt dåligt av det faktum att de saknar framtidstro och hopp, stöds snarare av påståendet att svenska ungdomars lust att arbeta ligger betydligt över genomsnittet i Europa. Här kan vi lika gärna konstatera att det är den svenska arbetsmarknaden som brister. Inte enbart i brist på tillfällen utan att man fullständigt struntar i att åtgärda de många arbetsmiljöproblem som finns och även har rapporterats till Fk? Naturligtvis utan någon som helst åtgärd, vilket kan bero på att dessa handlingar har en förmåga att försvinna. Skulle risken för depressioner vara högre på Gotland och i Norrbotten än i Stockholm skulle inte jag bli förvånad. Nu väljer dock artikelförfattarna förklaringen att sjukskrivningarna i dessa områden primärt är till för att endast dölja den dåliga arbetsmarknaden. På liknande sätt har man i andra sammanhang förvånats över att så stor del kvinnor insjuknar och speciellt i låglöneyrken. Att det skulle ha med deras arbetsuppgifter att göra verkar inte falla statistikerna in.

Nima Sanandaji och Thomas Idergard fortsätter med att hävda samhällets förlust av arbetskraft och konstaterar samtidigt ”permanent social och ekonomisk fattigdom”, samt kopplar detta till vikten av att kunna ta ansvar för sitt eget liv. Man kan alltså bryta det här utanförskapet när man vill och förmodligen då människor mår bra och då det finns arbetstillfällen. Hur kan de säga att samhället förlorar arbetskraft då det inte finns arbetstillfällen? De båda herrarna avslutar med påpekandet av vikten att satsa på en 0-vision beträffande sjukskrivningarna, men nämner inte ett ord om att skapa arbetstillfällen. Kan det bero på att det blir mycket billigare för staten att försörja arbetslösa och hänvisa till den marknaden då det uppstår problem med människors hälsa? Eller har det med hushållsnära tjänster att göra? Att dra undan den ekonomiska mattan för människor utan att känna till deras hälsomässiga status är inte juste och det går heller inte att legitimera genom att peka på vad andra gjort och inte gjort.

Nog kommer Reinfeldt & Co att gå till historien alltid… men några statyer blir det inte. Nja, det skulle vara på Gustav Adolfs torg då.