Några goda korn av sanningen

Läste en kort men beskrivande sammanfattning om de borgerligas förhållningssätt till sin politik. Sedan början på december 2009 har media i allt högre utsträckning reflekterat över och rapporterat vad som är resultatet av regeringens utförsäkringspolitik, det ingen tidigare ville tro var sant. Det är ju normalt att många missnöjda röster kan verka överdriva eller ge en väl subjektiv tolkning av det som sker, så det är väl inte förrän signalerna börjar närma sig det övertydliga som många börjar reagera.


Som framgår av den här artikeln och så många andra, liksom av en mycket stor grupp undersökande och faktasamlande bloggare, ligger det invävt ett budskap om vad det är för slags människor som beskrivs. Mina personliga reflektioner över det som sägs och sker handlar inte så mycket om ekonomiska och samhällsbyggande perspektiv som om just den frågan: Vad är det för typ av människor som beter sig på det här viset? När jag väl ställer den frågan kommer jag på i huvudsak två modeller att beskriva det hela. Den ena modellen innehåller vår historia och vad det är för typer av människor som beskrivs där, vad de genomgående driver för politik och resonemang. Den andra modellen handlar mer om psykologiska, mentala och medicinska förklaringar. Och inte behöver man ha rätt formell utbildning för att ställa sig vissa frågor och ägna sig åt försiktig spekulation.

Det förvånar mig storligen att många verkar oförstående och slår ifrån sig då man tar upp vissa frågor. Det kan handla om de psykiska mekanismer som tillät och höll liv i den omfattande slavhandel av afrikanska människor som bedrivits under hundratals år och in på nittonhundratalet. Slavhandeln har funnits i alla tidigare kulturer och utgjort förutsättning för slavägarna att bedriva sina verksamheter och skapa sig stora förmögenheter. Idag handlar det kanske mest om en omfattande sexhandel och andra exempel på hur vissa betraktar sig som herrefolk och ägare av mänskligt kapital. Det mest, skrämmande, omfattande och kända exemplet i modern tid, finner vi under nazitysklands period för drygt sextio år sedan. I mer privata och dolda sammanhang, finner vi personer som tycker sig äga och ha rätt att förslava och misshandla sin partner. Dessa beskrivs inte sällan som psykopater.

Så, vad är det vi ser i dagens politik?
Är det någon som på allvar tror att den här medvetna eller omedvetna ondskan, som består i att utnyttja och förslava människor, har upphört? Är det någon som faktiskt tror att allt är okej så länge man inte piskar, hänger, skjuter eller gasar ihjäl människor? Är det någon som vill hävda att människor som genom ett trollslag har förvandlats till änglar… trots allt vi läser och hör om motsatsen… eller är det så att ett mycket stort antal människor faktiskt vill ge klartecken åt slaveri och utarmning så länge de kan tjäna på det och inte tror de själva befinner sig i riskgruppen?

Om man fokuserar på de moderata nyckelfigurerna i utförsäkringshärvan och i raserandet av det sociala skyddsnätet, måste vi väl ändå fråga oss varför de inte vill svara eller i något sammanhang kan svara sanningsenligt. Måste vi inte ställa oss en del frågor då Gunnar Axén och Helena Riviére, representanter för sittande regering, med lögner och svinaktig ”retorik” öppet angriper en person som modigt ställer sig upp och talar om vad som faktiskt hänt henne? Är det inte beskrivande då de applåderas av rasistiska, främlingsfientliga grupper som likt en fascistisk mobb startar trakasserier, förföljelser och hot på kända sajter?

Några exempel
Man vill sänka socialbidragen ytterligare (kopierat hos Alliansfritt Sverige):
Med ett nostalgiskt darr på stämman beskriver Rivière fattigvårdslagstiftningen från 1871, där det stod att fattiga endast skulle få ”nödtorftigt innehåll”. I boken är det också en återgång till detta som hon kommer fram till är det enda rätta för Sverige:
”Socialbidraget måste ner till det mest elementära som en konsekvens av att värderingarna har förändrats, det måste bli avskräckande lågt.”
Här finns den en annan figur som är populär hos borgarna: Nationalekonomen Marian Radetzki. Stick i stäv med allt han säger, avrundar han med att vi faktiskt behöver varandra… men när företagen flyttat, skaffat nya maskiner eller lagt ner, så behövs ju inte de anställda längre… Att ta solidariskt ansvar för ett helt folk är alltså INTE förenligt med ”vår” ekonomiska modell. Ekonomi är just ekonomi och dess värsta "hot" är att lägga in sådant som inte kan omsättas i siffror eller ens existerar som en del av vissa människors hjärnfunktioner. Här gäller det att skära bort alla marginaler för att maximera vinster, bedriva handel med värdepapper och sopa undan mänskliga kostnadsposter.

Det här kan man naturligtvis utveckla i ett antal böcker. Men i just det här inlägget vill jag hävda en sak i anslutning till länken ovan. Om inte en så pass stor mängd människor propsade på att tjäna så mycket, till ofantligt mycket, så skulle det vara helt annorlunda. Det är för att skapa förmögenheter för högavlönade som man vill skapa fattigdom. Det ÄR en fråga om värderingar, trots att man kan skylla ifrån sig på företagsekonomisk matematik... Vad ska vi anse om företag som faktiskt inte har täckning för sin verksamhet utan lånar pengar av aktieägare, för vilka de känner större ansvar än gentemot anställda (de interna förutsättningarna) och sina kunder?

Jag avslutar med ytterligare en glimt av Marian Radetzki.

Massmedias del i landets negativa utveckling

Tack för din artikel Thomas Hartman!

Jag har inte fördjupat mig i händelserna runt Anna Sjödin, men erkänner gärna att jag fått en negativ uppfattning om henne och just på grund av det jag råkat se på löpsedlar och någon glimt på annan plats. Jag har mycket sällan köpt en sådan. Det kvalitativa innehållet i Expressen och Aftonbladet anges främst av deras löpsedlar, och tycker man att ens största ansvar ligger i att sprida rykten och skandaler runt privatpersoner (alla har ett privatliv, även om media vill hävda något annat för att legitimera sina smutsiga handlingar) så blir det just vad som framhäver både ägare och anställda. Inget är starkare än sin svagaste länk.
När företeelser runt Big Brother, Robinson, Idol och andra skitskriverier blir medias främsta bidrag till en lika okritisk läsarkrets, är kulturen på väg mot avgrunden. När vaginala utsmyckningar, silicon och mänskliga tragedier blir vad man anser att människor i en demokrati främst ska fördjupa sig i, är botten nådd. Då är man lika kvalitativ som "Hänt i Vecket"

I anslutning till Thomas Hartmans artikel finner jag bloggaren People=Shit som uttryckt sin begåvning och inställning i ”Bloggat om artikeln”. Vissa begriper inte när det är läge att hålla käften och därmed fick vi genast ett exempel på vad Thomas pratar om och vad jag själv menar med den mobb och pöbel som många sk journalister och denna bloggägare ingår i och ytterligare vänder sig till.

Jag lägger in det informativa blogginlägget här i händelse av att det skulle försvinna. Vågar vi leka med gissningar om kommande partitillhörighet för dessa barn. (Det kan ju inte vara vuxna människor)… Mitt i allt det sorgliga är det riktigt kul att se hur hjärntrusten tillskyndar och bidrar till att skita ned allt de står för… som med ligorna på Flashback och Facebook. Allt för att få den uppmärksamhet de inte fått av sina föräldrar…


TORSDAG 8 APRIL 2010
Desperata jävla tjockis
Haha, okej att du är jävligt ful Thomas Hartman, men att skriva en hel jävla bok och debattartiklar bara för att få ligga är väl lite väl jävla desperat? Anna Sjödin är ett jävla fyllo som är dömd för det brott hon begick, varför i helvete skulle någon be om ursäkt till henne för? Det är snarare du som ska be om ursäkt för att du är så jävla ful, spydde fan lite i min egen mun när jag såg din bild!

Har vi tippat över?

När en tillräckligt stor del av befolkningen blivit patologiskt normal, finns det någon räddning då? Jag menar, då det normala tillståndet faktiskt är sjukt och i sådan omfattning att hela styrelseskicket är kontaminerat. Vad sker då en majoritet av normalitetshyllare går till valurnorna och ska rösta fram den häftigaste färgen på den självgenererande idiotismens folkvalda försvarare?

Vad är för övrigt det här som anses normalt i vår kultur?
Om en modig individ ställer sig upp och försöker förmedla erfarenhetsgrundade sanningar till det svenska folket, så rusar två högt upp-satta (blå) in från styrbord och smutskastar denne i media med rakt igenom falska påståenden och smaklösa insinuationer. Och de gör det utan att behöva lämna sina platser. De gör det med ett leende på sina tunna läppar.
En konsekvens av detta bestod i grova trakasserier, mordhot och förföljelser av ryggradslösa mobbare och pöbel på Flashback och Facebook.

När en ung flicka blev våldtagen på sin skola reagerar hennes omvärld genom att uppvisa beteenden som snarare kan förknippas med heders-mord än till heders-mod. Förövaren hyllas och det mobbande packet samlas på Facebook.

En ung kvinna hittas dumpad efter en fruktansvärt brutal misshandel och senast avled en gammal kvinna efter en misshandel av en ung man…

I tidningarna stoltserar våra folkvalda med sina falska leenden och osmakliga retoriska finter i samma stund de lovar det ena fantastiska projektet efter det andra. Ja idéerna växer i takt med att valet närmar sig och det går knappt att skilja dem åt i löjets skarpa sken. De blåbruna kastar gegga på de rödgröna medan de med samma leenden utförsäkrar 100 000 människor till en framtid med eviga skulder för många. De rödgröna smyger i buskarna och försöker återvinna folkets förtroende efter att ha fört en politik som snarast får en att tänka på landsförrädare. Och mobbarna och pöbeln stöttar med hejarop som hämtade från en iransk gatuavrättning…

Men det slår mig, att varken hejarop eller mordhot kommer från babord… Alltid nå´t.

Vad har vi för människor omkring oss?

Rapporterna dyker upp överallt och skrämmande nog tycker en del att det är riktigt. Man kan få höra: "Jag skiter i hur sjuka har det"... och det är väl inte så konstigt om man då och då kan önska att dessa kunde få lite nya perspektiv på tillvaron...på något vis.
När jag läste den här artikeln dök frågorna åter upp: Hur kommer det sig att fascisterna fick så stort stöd under kriget? Hur många av dagens svenskar skulle sympatisera med nazisterna? Hur många av dessa sorterar under blocket som driver utförsäkringarna? Bortsett metoderna... var i ligger den stora skillnaden?

Hanne Kjöller i ännu en dikeskörning

Hur ska Hanne Kjöller förstås i den här artikeln?
Ett intressant resonemang om absolut eller relativ fattigdom urartar då hon vill delge läsaren sina egna kunskaper och uppfattningar om svensk fattigdom. Det gick mycket bättre så länge hon kunde citera andra.

Naturligtvis står vi i relation till den verklighet vi lever i. Tyvärr är det fler som likt Hanne Kjöller, jämför fattiga och utsatta svenskarnas situation med den som råder i andra delar av världen. Det är lika dumt som att anse att ditt benbrott inte gör ont bara för att någon annan brutit båda benen. Vart vill hon komma med att föra fokus från de problem vi faktiskt har här i Sverige... för att göra det till en fråga om laptops och märkesskor kontra en säck ris?

Det skulle vara väldigt intressant att höra Hanne Kjöller ta upp den där rissäcken som argument i en debatt om ekonomiskt fartblindhet, riksdagsmäns och statsanställdas löner och löneförmåner… kanske som bakgrund till samtal runt lönenivåer i det svenska näringslivet, bonusar och annat. Gör det!

Om man har råd att fylla på sitt källarförråd tio gånger under ett år så har man naturligtvis värre problem än den som inte har råd att förvara något där. Det måste vara förskräckligt… betydligt värre än att bli vräkt med hjälp av statens fogdar för att deras egna organisationer (Fk) inte klarar av sina utbetalningar… och samtidigt veta att statligt anställda och dess myndigheter inte kan stava till ansvar. (Staten ansvarsbefriade många anställda på 80-talet därför att inte hade råd att processa om alla fel de gjorde. Rätta mig om jag har fel.)
Och vad är det som är så fantastiskt med att kunna överklaga en dom då både lagstiftning och rättsväsende så ofta ignorerar individens faktiska problem eller då den som luspank inte kan få juridisk hjälp?

Att föräldrar vill att deras barn ska få samma möjligheter som andras barn eller i varje fall inte trakasseras för att de har det sämre, är knappast konstigt. Men, ska en sådan önskan innebära att fattiga människor generellt ska utmålas som en grupp som primärt lider av att de inte har en massa prylar. Vad är det Hanne Kjöller vill få fram?

Hon talar faktisk till det svenska folket och bland dessa en mängd människor som har det mycket svårt. Jag tror inte det skulle underlätta med TIO säckar ris om man är hänvisad till ett dike under den svenska vintern. Så länge man i Asien har en säck ris, är man ju faktiskt i en bättre situation än många svenska uteliggare är. Det är inte enbart dumt, det är ointelligent.

Tilläggas kan att något av det svåraste i Sverige är de dubbla budskap och den faktiska förföljelse människor är utsatta för med den svenska statens ”hjälp” och goda minne. Det är inte enbart en ekonomisk fattigdom det handlar om. Vidare kan man fråga sig hur man kan tillåta och ge sitt stöd åt en hel industri som lever högt på att de som hamnat i skuld inte kan ta sig ur den.
Jag läste om en kvinna som råkat ut för något så att hon inte kunde betala en räkning på drygt åttahundra kronor. Snabbt som ögat är man där och börjar en ren förföljelse. Efter lång tid har kvinnan gjort sitt yttersta för att göra rätt för sig. Då jag läste om det här hade hon betalat in över 16 000 kr, utan att fakturan blivit betald! Detta ger en bild av situationen i detta underbara frihetens och marknadsekonomins land!

Hanne Kjöller!
Vad är det för praktisk skillnad mellan att inte kunna äga en dator och att inte kunna använda den?
Vad menar du att en skuldsatt och prickad person eller någon med sjukdomshistorik eller en långvarigt arbetslös (som gärna hamnar i de första situationerna) har för möjligheter på arbetsmarknaden?
” Nudlar fem dagar i veckan” pratar du om. Ät det och servera dina barn det i 250 eller 500 veckor så kan du ju göra en hälsokontroll på det.

Hanne Kjöller. Det är ju du som pratar om gymnastikskor som det generella problemet och kännetecknet för dem som kallar sig fattiga i Sverige. Varför gör du det?

Vem kan vi lita på?

Ge upp! Sluta inte som rättshaverist, kan man få höra. Eftersom utsikterna att få rätt eller att skipa rättvisa är så små, biter många i det sura äpplet. Vilka har råd med två nederlag?

När man vill berätta eller faktiskt får tillfälle till det, är det inte många som lyfter på ögonbrynen eller rynkar på näsan. Det verkar mest jobbigt att behöva lyssna, då det finns så mycket roligare saker att ägna sig åt. Och vem vill bli rättshaverist genom att hjälpa någon annan?
Är det kanske så att många struntar i vad som skett eller att de håller färgen för de inte vet vad de ska göra?.. eller för att de flesta inom sig vet hur ruttet det svenska äpplet är under det polerade skalet och faktiskt inte vågar?

Här hittar du en berättelse om både förövare, offer och ett alldeles fantastiskt stöd. Detta är en av de otaligt många berättelserna om Sverige.

Med ambulans till arbetsförmedlingen

Kommer just från ett besök hos Ilsemarie, Ett Hjärta Rött. Hon är ju en av dem som sticker ut ur mängden med sina inlägg. Efter stark läsning blir det ofta läge för kräkelser. Hulkar ur mig ilska och frustration. Tillbakablickar och framtidsscenarier kastar sig mot mig om varannat... Å så klipper jag ur det jag skrivit och lägger det i högen av allt annat skriver och opublicerat.

Nu slänger jag in min känslomässiga reaktion på hennes senaste inlägg. De må vara slarvigt men kanske du förstår mig och kan hjälpa mig i tänket:

Men, girigheten är ju människans mest framstående drag! Och, de riktigt sjukligt giriga - kapitalnarkomanerna - är och har alltid varit i så uselt skick att de inte drar sig för någonting så länge de kan tjäna en slant på det. Är alla dessa psykopater? Har vi inte sett tillräckligt av detta genom årtusendena? Skälet till att de gör så här... är att de KAN göra det... och det kan de för att det är så illa ställt med solidaritet och medkänsla.

Vad som kanske skulle kunna vara ett motdrag, är att de rödgröna (motparten) presenterar en juste socialpolitisk plan med ett väl genomtänkt och väl formulerat innehåll. Kanske inte så mycket i form av färdiga lösningar som på en plan och ambition att med folkets stöd och inflytande skapa framtidens samhälle, alltså med en början i att snygga till framför sin egen port och i de egna korridorerna, återinföra tjänstemannaansvaret och genom att stimulera människor till delaktighet och engagemang... vilket sossarna knappast gjort sig kända för hittills. Kanske är det även dags för sunda och rejäla borgerliga att resa sig ur den dynghög de nu sitter i. De borde ju intressera sig för hur de kommer att bli ihågkomna.

Undrar om de allierade brunblå är beredda att chansa allt de äger och har på att fortsätta driva sin utrensningspolitik? Vad skulle hända om man "säger" att: antingen river ni omedelbart upp era egna beslut och påbörjar en diskussion med oss, eller så kommer vi lova väljarna att...

En rättvis (de blå är ju mycket för just rättvisa) kontring skulle ju vara att ruinera de högst betalda i landet, de som själva tycker att de "har det bäst". Kan man dra undan mattan för de svagaste och fattigaste bör man ju kunna acceptera att man gör det för de rikaste (jag kallar dem inte starka, inte "över" heller), de som uppenbarligen fått ut mest av de kollektiva ansträngningarna... kapital alltså, även detta på andras bekostnad. Dessa bör ju ha betydlig bättre förutsättningar att komma igen, menar jag. Man konfiskerar deras pengar liksom man nu konfiskerar försäkringsersättningar. Kanske kan man införa en arbetslinje för dem också... i stenbrott kanske eller i något vårdyrke... enbart för att bjuda dem vidgat medvetande. Det skulle kunna vara stärkande för dem med fysiskt arbete efter allt pappersvändande... allt detta i all välmening, naturligtvis.

Man kan ju tro att de är ute efter stridigheter då de med ett flin beter sig som de gör. Hur långt inbillar de sig att de kan driva människor? Undrar om det som sker nu inte är att på sikt provocera människor till terrorhandlingar... vad sker med människor som inget har att förlora? Detta har man naturligtvis inte ägnat en tanke... eller är det här vi hittar det inofficiella argumentet till att förstärka poliskåren.

Det är inte enbart sjuka det handlar om. De arbetslösa och de massor som med andras hjälp försatts i skuldfällor som man samtidigt ser till att de aldrig kommer ur... - naturligtvis med statens fogdar som uppgiftslämnare - hur är det med dem? (Har du tänkt på att det inte finns motsvarande registrering av oseriösa företag och de som leder dessa?) Därmed inte sagt att det är de borgerliga som ställt till med att gynna en förkastlig inkassoindustri. Sossarna kan ju de också, har vi sett. Alltså kan vi konstatera att detta inte har ett smack med partipolitik att göra. Däremot kan vi anklaga de borgerliga för att medvetet förstöra tiotusentals eller hundratusentals människors liv, ruinera och skada dem. Det var länge sedan vi såg något sådant... nä det var det ju inte. De är i gott sällskap.